You are here

Hur är det ställt med Hiphop kulturen i Ryssland?

Den 11 november 2014, hade rapartisten Big Hank, eller Henry Jackson, från den amerikanska rap gruppen Sugar Hill gang, just avlidit. Han var en av pionjärerna inom ”MC”, ett av elementen i Hip hop-kulturen, och jag var inbjuden till Epstein & Nordgren i P1, för att tala om hip hopens tidiga dagar i början av 80-talet.

Samma dagar ekade Sverige av rysskräck på grund av föregivna ubåtar i skärgården, så forskaren och Rysslandskännaren Ekaterina Katrina var också med i programmet. Genom henne fick jag reda på projektet ”Hip hop for tolerance”. Ett svensk-ryskt initiativ för att ”stärka gränsöverskridande kulturellt samarbeten, internationella och nationella nätverk, liksom ömsesidig förståelse och tolerans.”


[banner id=”868″]

Det lät som en utmaning, tänkte jag: Hur tolerant var det ryska samhället gentemot mörkhyade människor som jag? Hur används Hip hop – kulturen i det forna Sovjet? Samtidigt slog mig den gemensamma nämnaren mellan min egen stadsdel, Rinkeby och Ryssland: alla har en åsikt om platsen, men få har besökt den.

Det slutade med att jag följde med ”Hip hop for tolerance” på resa till Ryssland i början av Mars i år.

Moskva är Europas folkrikaste stad med 12 till 14 miljoner invånare, och kanske den mest slitna. Projektet, fick vi veta när vi landat, hade bytt namn till ”Social Hip hop.”, av säkerhetsskäl. Ordet ”Tolerans” skulle uppfattas som stötande, eftersom det förknippas med HBTQ rörelsen som är förbjuden i landet. Ingen tolerans för ”tolerans”? Det lovade inte så gott.

Efter en rundtur på Röda torget vad det dags för mat på restaurang. När förrätterna serverades, insåg jag till min förvåning att mina två ryska bordsgrannar, hade blivit serverade, men inte jag, trots att vi hade beställt samma rätt på menyn. Jag funderade inte mer då på huruvida det var rasism jag precis hade blivit utsatt för.

Dagen därpå, workshop på schemat: anföranden, rundabordsamtal och praktiskt deltagande i åldrarna 8 år och uppåt. Under den svenske konstvetaren Jakob Kimvalls föredrag diskuterades det mest kontroversiella den dagen: skiljelinjen mellan klotter och graffiti i det offentliga rummet. Frågan om gatukonst och dess legitimitet på stadens betonggråa väggar verkar vara universell.

Jag berättade om mitt mina erfarenheter av att arbeta med Hip hop som verktyg för att förebyggda destruktivt tänkande i marginaliserade områden som min egen stadsdel, Rinkeby.

Samma eftermiddag var det Hip hop – workshop med tjugo väluppfostrade unga hiphopare, som med lätthet snurrade på golvet, målade graffiti och provade på att vara DJ:s i ett hav av glädje; vi golvades av deras charm och skicklighet.

Mötet med de unga den eftermiddagen visade projektets potential, dessa moskvabarn om några har förmågan att förändra världen till en bättre plats. Men – en av ljudteknikerna vägrade hälsa på mig. Han vände bort blicken när jag sträckte fram min hand.

Nästa dag, resa till staden Voronezh, under Sovjet en ”stängd stad”, nära ukrainska gränsen.

Enligt dokumentären: ”Here We come” från 2006, om Hip hop i Östtyskland på 80-talet, tog sovjetiska soldater  som varit stationerade i DDR, med sig Hip hopen hem – efter att ha lyssnat på radiostationer som Radio Free Europa, där musik som Sugar Hill Gang spelades. Det kan ha varit därifrån som den ryska hip hop-pionjären Alexander Astrov fick influenser att tillsammans med gruppen The Chas Pick Band 1984 spela in en cover på Sugar Hill gang´s klassiker, ”Rappers delight” från 1979

Men det var efter Sovjets fall, på 1990-talet, som den amerikanska ghettokulturen nådde de ryska gatorna på bred front, och då först som kommersiellt klädmode snarare än genuin kulturyttring.

Sedan dess har kulturen mognat i Ryssland. Till skillnad från Västeuropa och USA, där myndigheter och delar av civilsamhället ser konstformen graffiti som en kriminell handling och inkörsport till tyngre kriminalitet, uppfattas här hela Hip hop- kulturen, även på statlig nivå, som en kriminell livsstil. Men den negativa inställningen till kulturen tycks sakta förändras. Tidigare i år sade President Putin i ett tal att breaking är nyttigt för ryska ungdomar, som genom träning håller sig borta från droger.

I Voronezh var stämningen annorlunda än i Moskva. Taxichaffisen kallpratade med lugn stämma om kriget som pågick 20 mil längre bort. Andra världskriget lämnade 90 procent av Voronezh i ruiner; kanske förklaringen till chaffisens lugn.

dsc_0521Dagen därpå ägde kulturutbyte som planerat rum. Jag bytte till mig vinylskivor med rysk disco mot amerikanska scratchskivor. I övrigt var jag osäker på exakt vad som pågick: flera av de ryska Hip hop-deltagarna undvek mitt tillmötesgående leende, när våra blickar korsades, som om jag inte existerade.

Ur högtalarna spottade en afroamerikansk rappare frenetiskt ut N-ordet i rytmiska verser, och ryska Hip hop-huvuden nickade i takt. Under seminariet berättade hiphoparna från Voronezh om sina erfarenheter av att växa upp i resterna av Sovjetkommunismen, där de inte: ”blandats upp mellan raserna, mellan svarta och vita; människan får tillslut samma hudfärg, vilket en fara för stabiliteten i det ryska samhället.”

Jag undrade vem som tutat i dem detta. Rasism som ideologi är ingen nyhet för mig. Det var att höra det av hiphopare som var en ny, nästan surrealistisk erfarenhet. Jag insåg att dessa hiphopare inte hade färgats av de hip hop-värderingar som jag själv har växt upp med, och känner är universella och självklara del av denna kulturen. Men inte i Voronezh.

När sedan dansarna, Johanna Fröjd (som råkar vara rödhårig) och Emelie Enlund från vår grupp fick frågor som: ”Är det sant att rödhåriga tjejer gillar att bli tagna hårt?” ”Varför är ni intresserade av feminism, är det på grund av att ni är lesbiska, eller är svenska kvinnor osäkra och därför pratar om feminism?” var haveriet komplett. Visst, det fanns det en förståelse för aktivistgrupper som Pussy Riot, Men att häckla kyrkan som ”dessa naiva småtjejer” hade gjort, förklarades som ett busstreck snarare än politisk handling. Sådant beteende borde inte uppmuntras, men 2 års fängelse för ”huliganism” var lite för hårt. Även de skulle mogna som kvinnor, ansåg några.

Det sista att bocka av på veckans schema var en gemensam sightseeing av staden innan vi tog nattåget tillbaka till Moskva. Men de ryska hip hoparna var inte intresserade av att turista och måla en graffitivägg tillsammans med oss.

Det jag mötte under veckan var ett resultat av ett homogent, nationalistiskt och konservativt samhälle. Det resonemang som jag hade fått ta del av den dagen och subtila – och inte så subtila – rasism som jag hade fått erfara under veckan, gjorde mig obekväm i den ryska hip hop-kontexten.

Ryssland är trasigt, fattigt. Vägar av lera, halvfärdiga hotellbyggen som dammat igen. Är de unga invånarnas tankevärld ett resultat av tvära kast; från hårdnackad kommunism, till katastrofkapitalism? Hursomhelst har jag bevittnat hip hop med rasism, och det var inte vackert att se.

Det jag förstår de unga hip hoparnas frustration, och kan se att kulturen där är mer ett finger åt det putinistiska samhället, än som universell kulturyttring. Men helt misslyckad var inte resan. Vi sådde ju några frön hos de unga hiphoparna i Moskva.

Kenneth Seremet är Urbansociolog och verksam DJ. När han inte spelar på Stockholms klubbar eller producerar Radio Rinkeby, skriver han på en bok om svensk hip hop historia, åren 1980-1990. Han arbetar även som konsult inom centrumutveckling i marginaliserade områden som Rinkeby & Tensta. Samt projektbaserat med förebyggande metorder där Hip hop används som verktyg för att förebygga destruktivt handlande hos unga människor.

Mer från Radio Rinkeby