You are here

Finest Blend – historien om en technolabel

Finest Blend

I en lägenhet i ett femvåningshus mitt i Rinkeby bor grundaren och drivkraften bakom en av Sveriges mest spännande technolabels, Finest Blend. I Kenneth Seremets kök sätter vi oss ner och pratar om DJ-kultur, vinyl, och om att vara svart i en vit technoscen.

Redan i början av åttiotalet var Kenneth en pionjär inom den elektroniska musikscenen i Sverige. Genom att vara en av de först breakdansarna i Sverige kom han i kontakt med futuristisk electro som kom att utgöra stommen i den elektroniska musik som bara några år senare kom att svepa över världen.

– Jag breakdansade inte till rapmusik ,utan till electro. Under den eran var det elektronisk funk som gällde. Det var supermonotont, superelektroniskt och programmerat. För många börjar hip hop-kulturen med Yo! MTV Raps, jag har en annan bakgrund som går ännu längre tillbaka och den är nog därför jag kan relatera till elektronisk musik på ett helt annat sätt. Jag var 12 år då och hade turen att få vara med på tåget då det hela startade. Det  hela kom till mig helt naturligt. Jag var mitt i det.

Runt 1987-88 börjar hip-hopscenen bli ganska komisk och Kenneth kan inte relatera till Kangolkepsar och stora guldkedjor. Musiken är fortfarande vital men identitetsmässigt börjar scenen gå i en annan riktning. Samitidigt kommer gangstarapvågen och livar upp rapscenen, men blir till slut destruktiv. I samma veva upptäcker han klubben Baby som drivs av två kläddesigners, Moa Li Lemhagen och Mats Lundstedt. Det var något helt nytt. I en kal lokal pumpade tung Acid House. En ny tid hade kommit för att stanna. Kenneth blir som många andra frälst av en ny våg av brutal technomusik som vanliga svenssons aldrig skulle komma att förstå sig på.

– Det var någonting i kulturen som attraherade mig som jag inte riktigt kunde sätta fingret på, men det var nog att fokuset var tillbaka på dansen och DJn. De här elementen var väldigt viktiga för mig när jag började med hip hop och jag tyckte det försvann i slutet av åttiotalet. Det var i den vevan jag fann house och techno.

Kenneth lär känna DJn på Baby, Peter Marin via sin barndomsvän Dele (DJ Ski) som har lärt ut sina DJ-skills till honom. Peter är den första Techno-DJ som Kenneth stöter på och som han lär sig olika DJ-tekniker av. Den gnista som behövdes för att ge sig in i technoscenen på allvar fick Kenneth däremot inte i Stockholm, utan i en stad på andra sidan jorden känd för sin prostitution. Efter en svacka i början av nittiotalet då han genomgick en depression åker han till Thailand och bestämmer sig för att stanna där. Det hela började med en liten tidningsannons i Pattaya.

– Det var en kille som kallade sig Roffe som via tidningen sökte någon som pratade skandinaviska. Det visade sig att han ville ha hjälp att få igång sin hotellverksamhet som var i princip helt dött, så han behövde hjälp med baren/nattklubben. Jag fixade en högtalare, en förstärkare och ett kassettdäck och så tog jag dit ett gäng hippies. Med ett 60 minuters kassettband med tung Acid House som jag fått av en amerikansk marinsoldat, så var musiken igång. Jag gör det som går emot hela stan. Här är det inga prostituerade, det är bara en klubb. Det här hakade transorna och gayfolket på direkt samt västerlänningar. Det här var ett ställe som låg helt off så du var tvungen att  anstränga dig för att ta dig dit. Det kommer 300 personer och blir en succé direkt. Samma kassett spelades hela natten och snacket började gå på stan.

Att ha en klubb bara för det stora nöjet att få dansa till elektronisk musik hela natten var helt nytt i Pattaya och Kenneth var den första att introducera det i stan. Istället för en open bar som är det rådande konceptet i dessa exploaterade turistnästen så stängde han igen lokalen, tonade ner fönstren, målade väggarna svart, satte in air condition och hängde upp en discokula i taket. Det skulle vara så basic som möjligt. En enda discokula och en stor fet spot som lyste på den. Konceptet hade han fått ifrån klubben Klick, eller 88:an som klubben också hette, på Regeringsgatan.

Genom att skaffa ett businessvisa och en advokat som såg till att skydda klubben från polisen så fick klubbverksamheten leva kvar. Succén fortsatte och det var mixen av människor som gjorde det hela så populärt som det blev. Det var en härlig tid för Kenneth med en DJ-karriär i Asien med spelningar på de flashigaste ställena i Bangkok, Malaysia och Hong Kong. Det var bling bling, bågar och societetshäng i Bangkok. Klubben gick däremot lite bättre än vad som var tänkt. I och med att Bangkokeliten hade börjat hitta till dit, så började även den thailändska maffian få nys om klubben, något som tog energi. Det började bli svårt att hålla det hela vid liv då andra krafter med större resurser ville ha en del av kakan.

– Det som också sker är att polisen från Bangkok kommer, som de gör ungefär vart tredje år. Det hela är väldigt iscensatt och genomkorrumperat. De ska visa omvärlden att de rensar upp i stan och då åker utlänningar som mig ut då vi ses som parasiter som smugglar in knark i landet och kommer hit med vår klubbkultur och förpestar ungdomar. Vad vi gjorde var snarare att vi styrde upp i deras träsk. Underklass och överklass blandades precis som på Docklands här hemma, och det sågs som farligt så det bestämdes att jag skulle arresteras och klubben stängas ner. Med ren tur så klarade jag mig två gånger från att bli arresterad. Till slut var jag tvungen att dra från landet och förlorade allt jag hade byggt upp över en dag.

Club Eclipse var den första renodlade technoklubben i Pattaya och den klubbkultur som sedan fortsatte tog sitt avstamp i det som Kenneth satte igång 1994. Han visade en storstad att man kunde köra en nattklubb på ett annat sätt och bidrog på så sätt till att skriva ett stycke thailändsk musikhistoria. Under tiden i Thailand börjar Kenneth att bygga sitt nätverk inför framtiden. Han träffar sin vän Dave från Amsterdam som idag hjälper honom med sin label. Dave var en del av Outland Records som  även var Amsterdams största skivaffärer på den här tiden. De i sin tur hade kontakter med Chicago och Detroit-scenen vilket leder till att Kenneth lär känna Derrick May, som han senare också kom att boka in på Sturecompagniet. Efter Thailand åker han till Amsterdam och stannar där några månader. I Amsterdam sås fröet till att öppna en egen skivaffär vilket han gör när han återvänder till Sverige och öppnar upp portarna till Healing Effect efter namnet på en label som han i samma veva tar över. Det var den första renodlade skivaffären för dansmusik som slagit upp sina portar i Stockholm. Det enda som egentligen fattades för Kenneth nu var att starta ett eget produktionsstudio.

Starten av Kenneths studio började i samband med ett projekt: Tillsammans med ett gäng ungdomar som ska lära musikproduktion några dagar i veckan. Han startade därför en förening, Rinkeby Melody Makers, genom att söka olika bidrag. Med hjälp av dessa medel och ett lån från en vän bygger Kenneth och hans barndomsvän Dele upp en proffesionell studio i Sundbyberg. Kenneth fixar en publishingdeal och de kallar sin produktionsstudio för Concrete Soul Collective. Tillsammans med andra musiker producerar Kenneth och Dele en cd-samling som de kallar Electronical Funk With Soul. De skickar runt demon till olika undergroundlabels vilket leder till att Detroit snappar upp det hela.

– Den här vibben går Detroit helt bananas över. Concrete Soul Collective var som Underground Resistance men i Rinkeby. 2003 släpper vi också Ghetto Tactics (första Finest Blend tolvan) och vi får grym respons både från djs i Chicago och i Detroit. Samtidigt var det en kris i branschen vid den här tiden och många distributörer gick i konkurs vilket också bidrog till att skivan inte sålde så mycket och dessutom gjorde mp3n göra sitt intåg. Vi drogs alla även med våra egna demoner vilket gjorde att vi till slut splittrades.

Första tolvan på Finest Blend är slutsåld sedan länge och har väl idag något av en kultstatus, bara på Snickars (legendarisk skivaffär på söder) såldes hela 55 ex av den, vilket är bra än idag för en tolva. Kenneth fortsatte släppa några tolvor men det var med tolvan ”Reconnected Back From Outer Space EP” som fick en del Detroitfolk att öppna öronen. Shawn Rudiman, som Kenneth träffar på en DJ-spelning i Rotterdamn, gjorde en remix på en av låtarna och släppte senare ett helt album på Finest Blend. Strax efter att Kenneths label har börjat få en explosiv respons av bla Mike Huckaby och Chez Damier, skiftar livet. Han kommer in i en ekonomisk kris samtidigt som han blir pappa, och blir tvungen att ställa om i livet.

– Jag har ibland funderat på att lägga ner verksamheten, men jag har aldrig låtit det dö ut helt. Ibland har det hänt saker i mitt liv och det har också speglats i utgivningen av skivor. Jag gör det här för mig själv. Jag släpper tolvor när jag känner för det och är inte beroende utav någon.

Alla som släpper musik på vinyl hamnar förr eller senare i ett dilemma. Vill jag bara att det här ska nå en liten skara som förstår värdet i det hela eller ska jag försöka nå fler och också ge ut det hela digitalt som tex nedladdningsbara filer eller som streaming på Spotify. Kenneth har valt att släppa en liten del digitalt, men inte allt.

– Min idé med Finest Blend var att ha skivbolag som speglar musik och inte en specifik genre. Nu har det kommit till en punkt där tidningen Filter skriver om labeln som den äldsta fortfarande aktiva labeln för elektronisk musik i Sverige.. Vem som helst kan släppa en låt på nätet, på både gott och ont. När det gäller musik som hamnar på vinyl eller kassett också för den delen så är det någon som faktiskt tagit sig tid och investerat pengar i det. Att släppa en tolva handlar trots allt om minst 10.000kr som ska hostas upp och då krävs det en viss kvalité. Varenda steg, bara en sådan sak som valet av låt måste vara ett par nivåer högre för att formatet kräver det. Det kravet finns inte på internet. Men, det finns även en viss snobbism i att ge ut sin musik på vinyl om jag ska vara helt ärlig. Det finns personer som köper sig in i det här fast egentligen inte håller måttet, men de har råd att lägga flera tusen på trycka upp en vinyl för att det är coolt eller som konstprojekt. Egentligen spelar det ingen roll vad du släpper din musik i för format, det handlar snarare om vad du släpper ifrån dig.

Soundet från Finest Blend är kompromisslöst. Det är ingen hipstermusik, det här är old school, funky techno. Kenneth har tagit 100% kontroll över sin distribution. Det finns ingen som pressar honom med att han måste släppa något varje månad eller hur många ex som ska tryckas upp. Verkligheten idag är att distributörer ofta har sina egna labels och använder andras musik för att bygga upp sina egna plattformar. Resultatet blir att de som ska komma fram i bruset väljs ganska godtyckligt. Om en distributör har fem labels exempelvis så blir det dessa som är prioritet nummer ett, sedan deras vänners bolag och i slutändan får resten dela på resten. De digitala distributörerna å sin sida tjänar pengar oavsett genom distributörs avgifter som ska betalas oavsett hur mycket man säljer. Utöver det så finns det hela tiden press på att det ska levereras ny musik.

– Jag vill inte släppa musik en gång i månaden för det kommer att påverka kvalitén. Det är bättre att kliva av från deras McDonalds-principer. Jag vill inte vara en del av det. Processen ska gå mycket långsammare. Det har hänt att jag bara släppt en skiva på ett helt år. Det här är min egen grej som ger mig något. Det ska inte bygga på att en distributör vill ha nytt material för att få nya avgifter och vinster så att deras business kan rulla på. Min avsikt är att göra något som jag mår bra av och ibland känner jag kanske inte för att hålla på med det här och det är fullkomlig frihet att släppa skivor när jag vill som jag vill uppnå. Det är där jag vill vara. Jag gör min egen grej utanför scenens regler och då får det ta den tid det tar. Jag gör det för min egen mentala överlevnad. Visst har jag ett cashflow i min label men man blir inte miljonär på vinyl. Skivsläppen kan däremot generera fler spelningar och genom att bo kvar i Rinkeby så har jag lyckats leva med en schysst standard även om mitt jobb inte alltid genererat mycket pengar. Jag har en lägre bostadskostnad eftersom jag inte behöver lägga flera tusen kronor extra för att bo inne i stan. En del tror att jag väljer att vara kvar i Rinkeby pga en image, men verkligheten är att jag kanske hade behövt kompromissa mer om jag bott i stan. Nu har jag 100% kontroll över det jag gör istället.

DJ-kulturen har förändrats en hel del sedan klubbarna Baby och Docklands. Då gick folk ut för att dansa, för att slippa tänka på morgondagen och släppa alla hämningar, om bara för en natt. Idag kan du komma till ställen som mer liknar en konsert. Folk smågungar lite grann under tiden som de filmar med sina mobiltelefoner. Fokus har glidit från DJ-skills till hur många följare du har på Instagram, Twitter och Facebook.

– Det är väl okej, men det saknas ofta substans, kan jag känna. Vad har den här personen gjort förutom att få många likes på Facebook? Ungefär som en person som råkar vara populär på skolgården. Vissa råkar bli populära och andra inte. Jag träffade en person med många likes men inte förstod principen med att taktmixa eller en snygg övergång mellan två låtar. Själva essensen i DJ:andet. Det är som att vem som helst kan stå och klicka på spotify. När den typen av människor tar plats utarmas kulturen, det är synd.

Förutom DJ-kulturen som idag ofta kännetecknas av något slags kändisskap, så är segregationen ett problem som länge funnits med och när den växer i samhället i stort så växer den också på klubbscenen. Det handlar ofta om ett påtvingat utanförskap, inte bara pga utseende, utan även pga sociala egenskaper som var du är bosatt och vilka du umgås med. Med fördomar om förorten och människorna som bor där, är det inte alltid så enkelt att vara en del av det trendiga utelivet i Stockholm om du bor i Rinkeby. Två standardfrågor som ofta dyker upp i sociala sammanhang är var du jobbar och var du bor. Så snart du nämner Rinkeby så blir det antingen tyst eller så börjas det prata om problem ute i förorten.

– Det va först när jag besökte Detroit som jag kände en känsla av tillhörighet. Dels musikmässigt. Vi inspirerar varandra. Sedan att hamna i en stad där 80% är mörkhyade. Det är en helt annan

upplevelse att vara i majoritet. Det var där och då som jag insåg varför vår musik hade vissa likheter. Det var då jag insåg att det handlade om Rinkeby, utanförskap och hudfärg. De hade inte heller någon aning om att svarta blir diskriminerade här i Sverige också. De tror att det är frid och fröjd i resten av världen, men nej. Det pågår i allra högsta grad här också.

Till och med klubbar som profilerar sig som technoklubbar och som man skulle kunna tro är mer öppensinniga än låt oss säga en innerstadskrog på Östermalm diskriminerar svarta människor i dörren. På Under Bron blev Kenneth inte insläppt medan de under tiden släppte in välklippta vita medelklasskillar. Efter en stund gick det plötsligt bra ändå för att han hade turen att stå på gästlistan.

– De vill verka coola med vissa svarta dj:s från Detroit och visa att man är nere ned med hela den grejen samtidigt som svarta diskriminerar i dörren, som dessutom råkar vara techno-DJs. Det är det här det hand

lar om i den här stan om vi ska prata allvar en stund, för diskriminering är lika stort i klubbvärlden som i övriga samhället.

Att ha blivit diskriminerad i dörren pga sin hudfärg har hänt flera gånger tidigare. För några år sedan när Kenneth skulle spela på en inhyrd klubb på Vasagatan där det fanns ett hiphop-hak bredvid, så fick han höra av dörrvakten att han hade kommit fel och att han säkert skulle in på hip hop-stället. Det är en vit technoscen och Rinkeby är inte en del av den. Samma kväll som Parisattentaten skedde så var Kenneth bokad att spela på ett ställe i Gamla Stan. Han hade med sig sin skivväska och tänkte stanna till på något ställe efter med sitt sällskap. Tre ställen på raken nobbade honom pga att han hade med sig en stor väska. Det spelade ingen roll att han visade skivorna som han hade packat väskan med. På Riche på Birger Jarlsgatan blev han och hans flickvän nobbad för inte så länge sedan med anledningen att de var tvungen att lämna plats för sina stammisar. När de nämnde att det var DJn som spelade den kvällen som bjudit dit dem blev de plötsligt insläppta. En stund senare ber vakten dom att gå längre in mot baren så att fler ska komma in.

– Det är därför jag kopplar Finest Blend till Rinkeby, för att det också är ett ställningstagande. Många tycker att Rinkeby har förstörts. I sådana fall är labeln neddoppad i den skiten, och det har kostat mig gigs. Det skulle inte förvåna mig; om jag höll tyst om Rinkeby och sa att

jag bodde inne i stan så hade det sett annorlunda ut. I slutändan handlar det om att kunna leva med sig själv och sina principer.

När jag lämnar Kenneth Seremet så börjar mycket som jag själv funderat på att falla på plats. De senaste åren har jag inte tyckt att det varit lika roligt att gå ut på klubb och jag har ofta känt mig uttråkad när jag varit på vissa hippa ställen. Inte bara på musiken utan på folket och stämningen. Jag funderade ett tag på om det var jag som blivit gammal, men det är inte det. Jag älskar att festa och jag älskar elektronisk dansmusik. Det är lite som att alla ska gå på technoklubbar idag fast de kanske inte gillar musiken, de tycker det är coolt att dela klubbilder på Instagram och Facebook. Ju mer jag reflekterar över det hela så tror jag att det är precis som Kenneth säger. Man får acceptera att det är som det är och stå för förändringen själv genom att göra något eget utanför scenens mallar. Till slut kommer murarna att falla och scenen kommer att bli att förändras och bli vital igen. Finest Blend kan vara en viktig pusselbit i detta.

/David Ballester. Radio Rinkeby

 

 

Mer från Radio Rinkeby