You are here

Recension: SVARET

Sydney-rae Ndawula har sett den efterlängtade pjäsen Svaret.


Jag såg den efterlängtade pjäsen SVARET.

Den handlar om tre svarta kvinnors sanning i ett samhälle styrt av fördomar, krav och den den vithetsnorm som världen länge blundat för och fortfarande gör.

Föreställningen inleds med sångerskan Doreen Ndagire, som spelar mammarollen i pjäsen. Med en blick fylld med frustration, förvirring, spänning och utmaning, fångar hon publikens uppmärksamhet. Genom att helt enkelt sätta sig in en mörkhyad mammas liv, kontrollerad av samhällets vithetsnorm och de naiva kraven som ställs, spelar hon mamman på ett outhärdligt sätt som många svarta kvinnor i publiken – även jag – kunde relatera till.

Sedan tar pjäsen oss vidare till döttrarnas perspektivet, där den äldre dotterns erfarenhet har gått i arv till hennes syster, spelad av den professionella dansaren, Niki Tsappos, som försöker anmana den ”vita” kulturen och sättet man måste vara på. Det visas tydligt när hon omfamnar och efterliknar den vita dockan i obeskrivligt fina dansrörelser. Därefter får vi följa den andre dotterns verklighet, som spelas av den kända dancehall dansaren Imenella Mohamed. Hon spelar den tystlåtne, lilla dottern, som ständigt observerar de äldre kvinnorna i huset, vilket får henne att börja tvivla på sig själv. Framförallt hennes svarta hudfärg och hår; det får vi uppleva när Imenella drar oss med i hennes mörka drömmar, som med hennes tårar försöker rena hennes dyrbara fina kropp som våldtagits av samhällets vithetsnorm, och blivit för henne något förskräckligt.

Svaret är även en pjäs som tydligt visar hur samhället indirekt kränker och diskriminerar den svarta kvinnan genom maktgalna medier. När den stora bildskärmen på Google bara visade upp ljushyade, vita tjejer när man söker på ”beautiful girls”, slog det mig hur stort problemet egentligen är. Den modifierande och normativa miljön har bundit fast svarta kvinnor i bojor, vilket är ett starkt budskap pjäsen förmedlar. Men även tankar om hur äldre kvinnor sedan generationer påverkar de yngre kvinnorna. Vilket man får uppleva genom att först se mammans perspektiv och sedan i övergångarna till döttrarna.

Mot pjäsens slut spelas en av de finaste scenerna upp. Rummet fylls med strålkastare och en dans som symboliserar frihet och renhet från allt hat. En symbol för att påminna varenda svart kvinna där ute att hon inte är ensam om hennes tankar, men även om hennes skönhet, självrespekt och respekten till andra svarta kvinnor i samhället. Och att man ständigt ska bekämpa, uppmuntra, uppmärksamma och hjälpa varandra genom det svåra, istället för att blunda för den manipulativa vithetsnormen.

När pjäsen är slut jublar vi i publiken och tårar fälls längs våra kinder.

Sydney-rae Ndawula

 

 

Mer från Radio Rinkeby

Leave a Comment

It's been said